SÖNDAG
Och så var helvetes-veckan här. En vecka som kommer kantas av deppiga tankar, raseriutbrott och åtskilliga tårar.
Jag pratar såklart om PMS.
Detta jävla helvete. Tänk vad vi tjejer får stå ut med varenda månad p.g.a. att vi kanske någon gång i framtiden vill föda fram ett par ungar. Det hade varit så himla bra om man bara kunde stänga av allt som har med mens och PMS att göra fram till den dag då man känner att man vill ha barn. Som jag känner nu så vill jag inte ha barn så varför ska jag behöva stå ut med alla besvär fertiliteten innebär?
Fram till i våras har min PMS varit ganska mild. Humörsvängningar deluxe visserligen, men inte så mycket mer. Kanske att jag hade lite lättare för att gråta. Dock förändrades det i samband med att jag började med p-piller. Jag vill inte spekulera i huruvida pillrena har något med det att göra, eller om det kanske är att jag blivit äldre, men det var i alla fall då min PMS blev värre. Nuförtiden är jag allmänt irriterad, gråter som bara den, blir riktigt svartsjuk och rent ut sagt paranoid varje gång det är dags för mens. Och detta håller i sig i cirka en vecka. Ni fattar va? Jag blir en helt annan person under en veckas tid. I vanliga fall är jag glad och positiv till i princip allt, men inte när jag har PMS.
Som tur är har jag inte jätteont av mensvärk, men för min del är det här minst lika jobbigt. Alla tankar som dyker upp skrämmer mig mer än något annat. Oftast rör tankarna min pojkvän; varför svarar han inte på mitt sms? Vem är han med? Kommer han göra slut med mig? Älskar han mig verkligen? Älskar jag verkligen honom? Sån här är jag inte alls egentligen. Jag vet att jag älskar honom och jag vet att han älskar mig, och jag är inte svartsjuk alls, men hormonerna som rusar runt i min kropp gör mig som sagt helt personlighetsförändrad.
När jag var hos Ungdomsmottagningen sist för att förnya mina p-piller så berättade jag om hur dåligt jag mår när jag har PMS vilket gjorde barnmorskan väldigt förvånad, för i vanliga fall brukar p-piller ju hjälpa mot besvären. Hon tipsade mig i alla fall om att jag kunde äta ihop kartorna och få mensen var tredje månad istället, vilket jag provat - men det har inneburit att jag har haft lite mildare PMS under två veckor istället, vilket inte heller var nån höjdare så nu ger jag upp.
Jag pratar såklart om PMS.
Detta jävla helvete. Tänk vad vi tjejer får stå ut med varenda månad p.g.a. att vi kanske någon gång i framtiden vill föda fram ett par ungar. Det hade varit så himla bra om man bara kunde stänga av allt som har med mens och PMS att göra fram till den dag då man känner att man vill ha barn. Som jag känner nu så vill jag inte ha barn så varför ska jag behöva stå ut med alla besvär fertiliteten innebär?
Fram till i våras har min PMS varit ganska mild. Humörsvängningar deluxe visserligen, men inte så mycket mer. Kanske att jag hade lite lättare för att gråta. Dock förändrades det i samband med att jag började med p-piller. Jag vill inte spekulera i huruvida pillrena har något med det att göra, eller om det kanske är att jag blivit äldre, men det var i alla fall då min PMS blev värre. Nuförtiden är jag allmänt irriterad, gråter som bara den, blir riktigt svartsjuk och rent ut sagt paranoid varje gång det är dags för mens. Och detta håller i sig i cirka en vecka. Ni fattar va? Jag blir en helt annan person under en veckas tid. I vanliga fall är jag glad och positiv till i princip allt, men inte när jag har PMS.
Som tur är har jag inte jätteont av mensvärk, men för min del är det här minst lika jobbigt. Alla tankar som dyker upp skrämmer mig mer än något annat. Oftast rör tankarna min pojkvän; varför svarar han inte på mitt sms? Vem är han med? Kommer han göra slut med mig? Älskar han mig verkligen? Älskar jag verkligen honom? Sån här är jag inte alls egentligen. Jag vet att jag älskar honom och jag vet att han älskar mig, och jag är inte svartsjuk alls, men hormonerna som rusar runt i min kropp gör mig som sagt helt personlighetsförändrad.
När jag var hos Ungdomsmottagningen sist för att förnya mina p-piller så berättade jag om hur dåligt jag mår när jag har PMS vilket gjorde barnmorskan väldigt förvånad, för i vanliga fall brukar p-piller ju hjälpa mot besvären. Hon tipsade mig i alla fall om att jag kunde äta ihop kartorna och få mensen var tredje månad istället, vilket jag provat - men det har inneburit att jag har haft lite mildare PMS under två veckor istället, vilket inte heller var nån höjdare så nu ger jag upp.
Helvetes-veckan är som sagt igång. Hello deppiga tankar, raseriutbrott och tårar.
Hittade precis din blogg när jag kikade igenom kommentarsfältet hos oprofessionell-Matilda.
Inte ok att man ska behöva må kass varenda månad, men SÅ skönt ändå att läsa att fler har det likadant och att man liksom inte är själv. Ifrågasätter ganska ofta mitt och sambons förhållande (och vi är ändå nyförlovade) under tiden jag har PMS och slänger ur mig så himla dumma saker emellanåt. Sen är det som att man "vaknar upp" när skiten är över, och då skäms jag nästan över mig själv, för jag menar ingenting ju av det jag tänkt/sagt.
Åh! Det är så himla orättvist att det är såhär för så många tjejer.